Jag tog lite sovmorgon och lärde mig sakta morgonrutinerna när man inte är hemma i sitt eget kök. Jag hade under kvällen/natten känt en del smärta i fotknölarna efter vandringen upp till stugorna, vilket förvånade mig lite då mina kängor är rätt väl ingångna. Jag snörde på kängorna rejält för att se om det skulle minska problemet. Efter fem steg insåg jag snabbt att det var helt fel lösning... Jag snörde om kängorna löst istället och traskade iväg, klockan hade hunnit bli tio.
Det tog dock inte många steg innan även detta blev ohållbart, det gjorde rejält ont varje steg. Vissa fula ord letade sig ur strupen, på det här sättet skulle jag knappt ens ta mig tillbaka till Abisko. Skulle jag inte gå barfota var jag tvungen att byta till vadarskorna som jag hade i ryggsäcken.
Skulle jag nu välja att gå tillbaka till Abisko med svansen mellan benen? Eller vandra vidare och se om det fungerade att gå kungsleden med låga skor mest i nät? Det blev så klart det senare, "går det så går det". Jag hade inte åkt hit för att gå två halvdagar och sen åka hem.
Lättad på fötterna men nertyngd i ryggsäcken fortsatte jag mot passet som går upp mellan Giron och Gárddenvaggi, den första lite jobbigare stigningen på sträckan. Solen sken från en nästan helt klarblå himmel och det började faktiskt bli lite väl varmt. Som tur var är det ganska tätt mellan jåkkarna.
Första fyra kilometerna på etappen går man i huvudsak i fjällskog, efter ett tag korsar man Siellajohka och stigningen börjar. Nu började hjärnan klaga lite på att man gick i stark uppförsbacke i gassande sol med 13 kilo på ryggen. Jag lät den gnälla på, den hade inget alternativ till att följa med ändå. Under stigningen kommer man ut på det öppna högfjället, backen svänger sakta söderut men verkar aldrig vilja ta slut. Till sist öppnar dock Alisvággi upp framför en och det planar ut. Utsikten österut ut över t.ex. Áhpparjávri är fantastisk.
Efter lite vattenpåfyllning i en jåkk och en kort lunch fortsatte jag söderut genom dalen. Efter ca tolv kilometer kommer man fram till båtplatsen där man kan ta båten fram till dagens mål, Alesjaurestugorna. Båt kan jag åka i skärgården så jag vandrade vidare på den nu rätt kraftigt spångade leden som här går genom en del lite småmyrig mark. Här var det en del knott och mygg, men efter lite norrlandsdeo så höll de sig lagom borta.
De sista kilometerna har man nyligen dragit om leden, den går nu närmare sjön. Jag är inte så säker på om jag kom rätt här, det blev en del plumsande i blötmark. Trots att det givetvis då rinner in vatten direkt i skorna så rinner det ju ut lika lätt. Det som blir kvar värmer fötterna lätt upp till kroppstemperatur (i det relativt varma vädret) så det upplevdes inte så obekvämt faktiskt. Ooptimalt givetvis men ändå helt ok.
Efter ett par kilometer efter sjön nådde jag Alesjaurestugorna klockan tjugo över fyra. Här har de bastu, så en välbehövlig tvagning genomfördes. Som alltid så tvekar man lite först (jobbigt oc
h lite omständligt) men det är precis som i lumpen alltid värt det. Man känner sig verkligen som en ny människa efteråt. Dessvärre var det lite myggigt på kvällen så man höll sig helst inomhus. Här fanns faktiskt möjligheten att ringa hem, med satellittelefon... 40kr/minuten kostar det. Tyckte inte riktigt det var värt det för att hinna säga "Allt är bra hejdå har inte råd att prata" till någon redan efter två dagar.