Jag hade när jag startade från Abisko inte fastlagt någon exakt färdplan men hade räknat på att jag om jag gick Sälka - Kebnekaise Turiststation på en dag skulle få en dag ledig för återhämtning eller en topptur eller något annat längs vägen. Jag hade innan resan varit lite kluven till om jag var så sugen på att försöka ta Kebnekaises sydtopp den väg som är passande för en ensam person utan klätterutrustning med sig, den västra leden dvs. (Den östra leden kräver visst glaciärkunnande och underlättas om man har sele och via ferrata-utrustning med sig.) Västra leden är en hyfsat krävande heldagsvandring men utan klätterpassager. När det är högsäsong och fint väder är den välfrekventerad med mer än hundra toppbestigningar om dagen. I Vistas stötte jag på en annan vandrare som berättade om sin topptur till Kebnekaises sydtopp som han hade gjort för ett antal år sen. Han hade då gått från Singistugorna och tagit Dürlings led upp till sydtoppen för att sen på nervägen följa västra leden till turiststationen. På så sätt tar man toppen "på vägen" mellan Singi och turiststationen så att säga. Det passade in i min plan och efter en del velande på kvällen ställde jag klockan på väckning halv sex.
Jag kom iväg vid halv sju, min gissning var att det skulle ta runt tolv-fjorton timmar innan jag var framme vid turiststationen. Vid den en av de små sjöarna vid Singistugorna såg det ut som om man kunde välja en övre eller nedre verklighet.
Till att börja med följer man Kungsleden norrut (samma väg man kom ner föregående dag) i två kilometer. Efter att man passerat renstängslet
kan man följa det österut uppför sluttningen. I fonden av dalen ser man nu vid klart väder målet för färden sticka upp som en liten pyramid över bergskammen.
Vandringen är lätt upp mot Singivággi tills man når Singicohkkas norra sida i passet. Här övergår terrängen till blockterräng som får passeras lite på skrå. Efter det första partiet så rör man sig närmare Singijohka och går fram över några gräsängar till något som ser ut som en mur ur vilken jåkken kommer fram. På toppen av "muren" ser man in i Singivággi som här är bedövande vacker.
Nu vänder man norrut in i Kaffedalen, relativt omgående vadar man över den lilla jåkken som kommer ner och man går därefter på östra sidan. Här blir det återigen blockigt och den här gången håller det sig så tills man är över på andra sidan bergen en bit ner i Kittelbäcken. Det låg en del snö kvar vilket underlättade vandringen.
Efter en inledande stigning planar Kaffedalen ut en del när man närmar sig gapet mellan Vierranvárri och toppen 1641. Här har man en fantastisk utsikt ner i Singivággi som nu ligger fyrahundra meter nedanför.
Efter att kort beundrat utsikten påbörjade jag den sista stigningen till passet mellan Kebnekaise och Vierranvárri där man ansluter till Västra leden. Här kom det enda lite knixigare partiet, fortfarande dock relativt lätt, när jag passerade en liten jåkk som rann över det kala klipp&stenpartiet på Kebnekaises södersluttning.
Väl uppe i passet och framme vid Västra leden tog jag en kort paus. Jag hade varit lite snabbare än jag trodde att jag skulle vara och klockan var inte mer än drygt elva. Det var redan gott om folk på väg nerför Vierranvárri och uppför Kebnekaises sydsida. Efter att beskådat dagens första hund på väg upp med sherpa startade jag den branta bestigningen. Jag borde kanske lämnat ryggsäcken här i.o.m. att jag faktiskt skulle komma tillbaka hit om några timmar men jag tog med den upp i alla fall. "Har jag släpat den hit kan den väl få vara med på toppen."
Efter en rätt ansträngande stigning på tvåhundra höjdmeter där man tar små, korta steg uppför en stig som vindlar sig uppför bergssidan så planar det ut en aning de påföljande tvåhundra höjdmetrarna till toppstugorna på 1900 m.ö.h. Ungefär här ansluter Östra leden som kommer upp från Björlings glaciär. Fortsatt blockterräng leder upp till topplatån 
där plötsligt en snöpyramid reser sig, sydtoppen. Ett tjugotal människor i olika sällskap var antingen på väg upp eller ner eller satt och vilade vid snökanten. Tursamt nog hade inte isen (toppen är en glaciär) smält helt bar, i så fall är det omöjligt att komma upp de sista femtio metrarna utan stegjärn. Måste kännas lite nesligt när man är så nära om det händer.Jag knatade på en gång upp i snön som mest liknade blöt sorbé. Toppen är en smal kam, det fick plats knappt två människor i bredd på kammen och på båda sidor sluttade snöfälten brant utför var sitt stup. Förhållandena på toppen ändrar sig mellan åren och även under samma säsong så hur många som kan pulsa runt längst upp är olika vid olika bestigningar.
Utsikten är givetvis fantastisk, det är nästan svårt att urskilja horisonten då avlägsna blånande berg glider ihop med himlen även en klar dag som denna.
Ganska snabbt blir man dock påmind om att Kebs sydtopp är
en ganska välbesökt plats en dag med perfekt väder i augusti och med tanke på det begränsade manöverutrymmet tog sig alla som kom upp (inklusive jag själv) ganska snabbt ner igen för att göra plats för nästa. 
Glider man iväg här stannar man först i dalen en fyra-femhundra höjdmeter ner så man vill inte behöva puttas. Strax efter mig kom både paret med hundarna och den guidade turen upp, då blev det som Stureplan en fredagkväll. En av guiderna satte av säkerhetsskäl upp ett fast rep för gruppen att hålla i när de tog sig upp respektive ner.Med toppen nådd och bestigen var det bara resten kvar.
Vägen upp till toppen från passet hade tagit knappt en och en halv timme. Jag hade tagit en paus inklusive toppbesök på närmare en timme så klockan hade hunnit bli strax innan två när jag drog på mig ryggsäcken och började nedfärden. Så här dags var strömmen upp med vandrare ungefär lika stark som den på väg ner. Man springer inte direkt ner för berget, särskilt inte med 13 kilos packning som ska bromsas, men likväl tog det bara en dryg trekvart att vara tillbaka där jag kunde ha lämnat ryggsäcken.Det tråkiga med Västra leden är Vierranvárri. För att ta sig mellan turiststationen och toppen längs denna led behöver man bestiga berget för att direkt kasta bort tvåhundra surt uppstigna höjdmeter ner till passet. På väg tillbaka måste man givetvis göra om detsamma. Det är faktiskt en fördel med en bestigning av Kebnekaise längs Dürlings led, man "slösar" inte bort några höjdmeter.
Längs med norrsidan av Vierranvárri började packingen, de 1400 höjdmetrarna
och de hittills knappt nio timmarna vandring (och antagligen även de föregående fem dagarnas vandring) göra sig påminda. Att nå toppen på 1700 m.ö.h. (som ser ut som en kyrkogård med alla rösen byggda av vandrare på väg upp eller ner från sydtoppen) var skönt, nu var det i princip bara nerför kvar... Inte för att det var så lätt heller. Lårmusklerna runt knäna klagade varje gång de var tvungna att ta emot vikten av vandrare och packning och det var en hel del steg kvar.
Efter fortsatt brant nedfärd över blockterräng, lite kontrollerad rutschkana nerför ett snöfält och ett mindre vad så når man relativt slät mark och fjällheden igen. Nu är det bara ca. fem kilometer kvar till turiststationen med dusch, mat, säng (och öl). Jag nådde fram vid kvart i sex på kvällen, lite drygt elva timmar inklusive pauser kändes ändå ganska raskt marscherat av en klen kontorsråtta. Ölen fick vänta till kl. tio. Person och materielvård fick prio ett.