Vandringens sista dag, den enkla etappen ner till Nikkaluokta. Jag skulle med flyget som gick halv åtta på kvällen från Kiruna, för att hinna med det behövde jag åka bussen från Nikka kl. fyra. Etappen är lättvandrad så det handlade inte om någon vidare stress för att lyckas. Fötterna och benen bad dock om att gärna få gå ganska lugnt så jag masade mig ur sängen och käkade frukostbuffé på turiststationen strax efter åtta. Efter lite undersökningar om hur man tar sig från bussen till flygplatsen (flygbuss från torget i Kiruna) promenerade jag iväg strax innan halv tio.
Hela vandringen går genom fjällskog, sakta men säkert nästan omärkligt sluttandes neråt. Går man istället etappen västerut får man lite jobbigare väg, men vackrare vyer.
Efter ett tag sjunker de närliggande kullarna undan och man skymtar de översta delarna av Kebnekaise om man vänder sig om. Det här bildkollaget ger jag namnet "Det är kul med rejäl zoom ibland - eller - Varför man inte skall halka på toppen." Avståndet till sydtoppen är här ca. 13-14 kilometer fågelvägen. Nej det är inte två myggor utan lunchrusningen på toppen som pågår. Jag ser dem men de ser nog inte mig.
Stigen växer sig sakta större och större för att på slutet vara minst lika stor som den stig som inledde min vandring i Abisko, cirkeln sluts på så sätt. Etappen ner till Nikka är inte så spännande. Dels för att miljön inte imponerar på samma sätt efter vad man nyss upplevt de tidigare dagarna men även att man vandrar ner mot plattlandet med ryggen mot fjällen. Återkomsten av mygg gör att man gärna går ganska raskt för att komma tillbaka till civilisationen snarast. Själv gjorde jag det vid kvart i två.