Den fjärde etappen skulle innebära den hitti
lls största stigningen, upp genom Stuor Reaiddávággi över till Sälkastugorna. Vistasstugorna ligger på 590 m.ö.h. och dagens högsta punkt skulle bli uppe vid Reaiddájávri på lite drygt 1060 m.ö.h. Vandringen börjar direkt med att man på en bro korsar Visttasjohka som här nere har vuxit sig rätt stor. 
Redan kvällen innan kunde man spana upp i dalen som i mitten domineras av Nallos vassa topp. Nu på förmiddagen vid tjugo i tio så var himlen nästan helt klar och fjällen visade sig från sin absolut bästa sida. Det såg ut att bli ännu en fantastisk dag.I Claes Grundstens bok "Kebnekaise och Abisko - Turbeskrivningar" så anges sträckan Vista - Nallo som 9 km lång och med 220 meters stigning, likväl hävdar han att den bara ska ta 2-3 timmar att gå. Lite skeptisk blir man men det är faktiskt en korrekt angivelse. Trots stigningen så går den knappa milen rasande (med fjällmått mätt) fort då det i stort är ren hed man vandrar på. Om man inte stannar och fotograferar så mycket då...
Nallo
Kugghjulskammen
Riddarborgen
När man passerar Nallo på sydsidan övergår heden till enstaka rasbranter på vissa ställen. Strax därefter ser man Nallostugan som ligger mitt i där två jåkkar rinner ihop. Enklaste sättet att ta sig fram till stugan är att gå längs med jåkken förbi stugan något hundratal meter och vada över den norra jåkken för sig och sedan vada tillbaka mot stugan över den arm som på den västra sidan går mellan de två jåkkarna. Det finns en bra beskrivning av detta i Vistasstugan.
Kugghjulskammen
Riddarborgen
När man passerar Nallo på sydsidan övergår heden till enstaka rasbranter på vissa ställen. Strax därefter ser man Nallostugan som ligger mitt i där två jåkkar rinner ihop. Enklaste sättet att ta sig fram till stugan är att gå längs med jåkken förbi stugan något hundratal meter och vada över den norra jåkken för sig och sedan vada tillbaka mot stugan över den arm som på den västra sidan går mellan de två jåkkarna. Det finns en bra beskrivning av detta i Vistasstugan.
Efter lunch i stugan så fortsatte färden upp mot sjön genom Stuor Reaiddávággi. Man fortsätter norr/väst om jåkken en bit upp i stigningen till ett ställe som är vadbart. Kartans markering (och beskrivningen i Grundstens bok) går sen över jåkken och fortsätter på ostsidan ner till Sälkastugorna. Stugvärden i Nallostugan rekommenderade dock att man istället håller sig kvar på västsidan hela vägen för att avsluta med att ansluta till Kungsleden när man når botten av Tjätkjavágge någon kilometer norr om Sälka. Denna väg gör att man slipper göra två vad man annars behöver.
När man väl når upp till sjön så återstår inte mycket av liv runt omkring en, bergen tornar upp sig som de stora grushögar de mer eller mindre är. Helt livlöst är det dock inte. I skrevor och mellan stenar, gärna mitt i någon av de små jåkkarna som kommer ner från Tjätkjatjåkka, finns det spridda bestånd av småblommor och makalöst 
färggrann mossa.
Mot slutet av dalen övergår terrängen mer eller mindre helt till lite mer svårforcerad blockterräng. Sakta öppnar den breda Tjätkjavágge ut sig framför en och ungefär när man passerar Ceakcahjälmen börjar det sakta luta lite utför. Efter ett tag återkommer heden och man lämna Stuor Reaiddavággi bakom sig för den här gången.
På vägen ner till Kungsleden återkommer så fjällfloran växt för växt. När jag anslöt till leden hade jag bara ett par hundra meter kvar till Sälkastugorna som jag anlände till vid kvart i sju efter en lätt ansträngande men likväl fantastisk dag. På hela dagen hade jag endast mött en annan vandrare, något man inte är så van vid efter att ha gått längs Kungsleden dagarna innan. Att ta turen från Alesjaure över till Vistas och sen tillbaka till Sälka ger vandraren chansen att se en lite mindre exploaterad (men för den skull inte alls svårtillgänglig) del av fjällen i Kebnekaiseområdet än den man ser när man strikt följer Kungsleden. Helt enkelt ett alternativ jag gärna rekommenderar.
När man väl når upp till sjön så återstår inte mycket av liv runt omkring en, bergen tornar upp sig som de stora grushögar de mer eller mindre är. Helt livlöst är det dock inte. I skrevor och mellan stenar, gärna mitt i någon av de små jåkkarna som kommer ner från Tjätkjatjåkka, finns det spridda bestånd av småblommor och makalöst 
färggrann mossa.
Mot slutet av dalen övergår terrängen mer eller mindre helt till lite mer svårforcerad blockterräng. Sakta öppnar den breda Tjätkjavágge ut sig framför en och ungefär när man passerar Ceakcahjälmen börjar det sakta luta lite utför. Efter ett tag återkommer heden och man lämna Stuor Reaiddavággi bakom sig för den här gången.
På vägen ner till Kungsleden återkommer så fjällfloran växt för växt. När jag anslöt till leden hade jag bara ett par hundra meter kvar till Sälkastugorna som jag anlände till vid kvart i sju efter en lätt ansträngande men likväl fantastisk dag. På hela dagen hade jag endast mött en annan vandrare, något man inte är så van vid efter att ha gått längs Kungsleden dagarna innan. Att ta turen från Alesjaure över till Vistas och sen tillbaka till Sälka ger vandraren chansen att se en lite mindre exploaterad (men för den skull inte alls svårtillgänglig) del av fjällen i Kebnekaiseområdet än den man ser när man strikt följer Kungsleden. Helt enkelt ett alternativ jag gärna rekommenderar.